Det närmar sig två år
Tänk att det börjar närma sig två år. Två år sedan den där dagen som vi aldrig glömmer. Jag har försökt att gå vidare, men återfaller kommer med jämna mellanrum. Inför varje kontroll kommer ångesten krypande, efter varje besök är ångesten ett faktum.
Jag tittar fortfarande upp på den plats där vi spenderade så många timmar. Varje arbetsdag går jag förbi och sneglar upp. Sitter där någon ny, som fått samma besked som vi fick den där dagen? Hur mår de? Kommer de att ha samma tur?
Den platsen betydde så mycket. Det var vår fristad i helvetet, vårt andrum när vi kvävdes. Det var där vi skrattade, grät och skrek. Jag hoppas dock att jag aldrig någonsin kommer att behöva vistas där igen. Jag föredrar att observera från avstånd, fundera och skänka en tanke till de som inte har vår tur....
