mommos

Ännu ett år har passerat sedan den där dagen. Dagen då cancerbeskedet kom. För två år sedan levde vi i tron om att det var cancer som hade drabbat min älskade. Cytostatikabehandlingen var påbörjad och beskedet började sjunka in. Provsvaren trillade in. Ingen cancer. Vad fantastiskt! En underbar känsla. Vi kämpar dock fortfarande mot den sjukdom det visade sig vara. Det är inte cancer, men det är en sjukdom. Även den kräver cytostatika, i lågdos, men dock.

 

När min älskade blev sjuk blev även jag sjuk. Inte så det syns, inte så att det är livsfarligt, men det gör ont i mig. Efter nästan två år har jag äntligen fått hjälp. Jag får hjälp att hanterna mina känslor och tankar. Jag får hjälp att bearbeta det som hände för två år sedan och allt som har hänt sedan dess. Jag kanske kan finna min väg tillbaka igen. Min sjukdom har gått ut över vänner många gånger och jag jobbar nu för att komma åter. Det tar lång tid, men jag ska försöka, och jag ska be om ursäkt den dagen jag tar tag i det ordentligt.

 

Så vi är väl pågång, många motgångar, men vi jobbar vidare. Kanske kommer jag lyckas finna ljusningar i alla motgångar? Den som lever får se...