mommos

På lördag har det gått ett år sedan den där hemska dagen som jag kommer att minnas i hela mitt liv. Fredagen den 13 augusti 2010. Jag funderar mycket på det som hände. Jag går igenom detaljerna i mitt huvuud, om och om igen. Det är viktigt för mig att göra det. Det är viktigt för mig att inte glömma. Omgivningen har gått vidare, man talar inte längre om den där dagen, den där perioden av våra liv då allt ändrades så snabbt. Ibland får jag höra att jag borde gå vidare, men jag är inte redo. Jag lever fortfarande med den dagen, påminns om den flera gånger om dagen. Jag tänker, jag analyserar, jag gråter. För mig själv. Ensam. För enligt andra borde jag gå vidare, men den dagen har förändrat mitt liv, mig, något enormt.

Ett uppvaknande, en varning, en påminnelse. Vi hade tur. Jag är tacksam, otroligt tacksam. För den dagen, den perioden har gjort att jag och min inställning till livet har ändrats. Till det bättre. Oftast. Och för det är jag glad, för det behövdes nog.

Jag har funderat mycket över familj, bekanta och vänner. Hur förhållanden har ändrats på grund av den dagen. Många till det bättre, mycket bättre. Vissa relationer har runnit ut i sanden, kanske på grund av mig, kanske på grund av andra, kanske på grund av mycket, kanske på grund av ingenting. För ingeting, kan såra otroligt mycket. Men jag tänker lämna det där.

Jag skulle hellst vilja spendera lördagen den 13 augusti 2011 tillsammans med min älskade, bara vi två. Tyvärr finns det förpliktelser. Så jag kommer göra det jag måste, men jag kommer att göra det frånvarande. I mina tankar kommer det att vara fredagen den 13 augusti 2010. Jag kommer leva i dået, oasvett var jag befinner mig på lördag...