Tiden står still
Oftast känns det som om tiden står still. Dagarna sniglar sig fram. Jag försöker göra saker för att tiden ska gå snabbare, men det hjälper inte. Varje dag känns som en vecka. Snabbspolning? Tidsmaskin?
Livet går ut på att vänta. Det kanske låter löjligt för vissa, men för mig är det så det är och jag finner mig i det.
Trots ovanstående så börjar det ju faktiskt att närma sig slutet, även om det inte känns så. Jag har nog inte riktigt förstått det, och kommer nog inte göra det förrän jag ser det med mina egna ögon...
Livet går ut på att vänta. Det kanske låter löjligt för vissa, men för mig är det så det är och jag finner mig i det.
Trots ovanstående så börjar det ju faktiskt att närma sig slutet, även om det inte känns så. Jag har nog inte riktigt förstått det, och kommer nog inte göra det förrän jag ser det med mina egna ögon...
För korta samtal
När det väl blir ett samtal är det helt för kort. Tiden räcker inte till. Jag vill ha tid. Jag vill berätta saker. Jag vill höra saker. Jag vill kommunicera... Det blir väl bättre snart?
Saknaden är stor och jag längar något funktansvärt. Jag önskar bara att vissa människor i omgivningen kunde ha större förståelse för det vi går igenom. Att ifrågasätta saker som redan pågår tjänar väl ingenting till? Varför inte bara acceptera de beslut som fattats och stödja? Det är inte lätt att behöva försvara besluten inför folk som inte borde bry sig, samtidigt som man kämpar varje dag. Folk frågar mig hur jag kan tillåta? Jag börjar fundera över deras märkliga fråga, tillåta? Vem är jag att tillåta eller förbjuda? Vad är det förhållade som du, som ställer den frågan, har haft? De måste ha varit mindre bra, om man börjar tala om för varandra vad man får och inte får göra, tilltåla och förbjuda? Men det kanske är där problemet ligger? Om du inte förstår dig på den sortens frihet, så kanske du inte förstår att frihet är något att kämpa för? Jag undrar också hur det kommer sig att folk kan vara så egoistiska, att de inte förstår att man vill hjälpa någon annan? Att de inte förstår att man gör det för att förbättra. Visst är det frivilligt (den där friheten vi talade om är underbar, eller hur?), men det gör väl inte saker mindre ärofyllt? I min värld gör det saker mer ärofyllt... Självklart får du tycka vad du vill om saken (ännu en gång den där underbara friheten), men det jag ber dig är att inte uttala dina sårande ord när jag sitter bredvid. Du behöver väl inte heller tala ont om de som befinner sig i samma situation när jag sitter mittemot? Jag har varken ork, tid eller lust att säga emot. Jag försöker att verka oberörd, jag svarar oftast inte. Jag försöker att skaka av mig det och gå vidare, men trots det sitter jag här och nu och ångrar att jag inte tog diskussionen. Men tyvärr kan man inte gå tillbaka i tiden och ändra saker som redan har hänt. Så nu får jag helt enkelt resa mig från den plats dit du tryckte ner mig och gå vidare. I morgon är en ny dag. Nu vet jag i alla fall var jag har er. Tack för ingenting.
Saknaden är stor och jag längar något funktansvärt. Jag önskar bara att vissa människor i omgivningen kunde ha större förståelse för det vi går igenom. Att ifrågasätta saker som redan pågår tjänar väl ingenting till? Varför inte bara acceptera de beslut som fattats och stödja? Det är inte lätt att behöva försvara besluten inför folk som inte borde bry sig, samtidigt som man kämpar varje dag. Folk frågar mig hur jag kan tillåta? Jag börjar fundera över deras märkliga fråga, tillåta? Vem är jag att tillåta eller förbjuda? Vad är det förhållade som du, som ställer den frågan, har haft? De måste ha varit mindre bra, om man börjar tala om för varandra vad man får och inte får göra, tilltåla och förbjuda? Men det kanske är där problemet ligger? Om du inte förstår dig på den sortens frihet, så kanske du inte förstår att frihet är något att kämpa för? Jag undrar också hur det kommer sig att folk kan vara så egoistiska, att de inte förstår att man vill hjälpa någon annan? Att de inte förstår att man gör det för att förbättra. Visst är det frivilligt (den där friheten vi talade om är underbar, eller hur?), men det gör väl inte saker mindre ärofyllt? I min värld gör det saker mer ärofyllt... Självklart får du tycka vad du vill om saken (ännu en gång den där underbara friheten), men det jag ber dig är att inte uttala dina sårande ord när jag sitter bredvid. Du behöver väl inte heller tala ont om de som befinner sig i samma situation när jag sitter mittemot? Jag har varken ork, tid eller lust att säga emot. Jag försöker att verka oberörd, jag svarar oftast inte. Jag försöker att skaka av mig det och gå vidare, men trots det sitter jag här och nu och ångrar att jag inte tog diskussionen. Men tyvärr kan man inte gå tillbaka i tiden och ändra saker som redan har hänt. Så nu får jag helt enkelt resa mig från den plats dit du tryckte ner mig och gå vidare. I morgon är en ny dag. Nu vet jag i alla fall var jag har er. Tack för ingenting.
