Fredagen den 13 augusti 2010
Ännu ett år har passerat sedan den där dagen. Dagen då cancerbeskedet kom. För två år sedan levde vi i tron om att det var cancer som hade drabbat min älskade. Cytostatikabehandlingen var påbörjad och beskedet började sjunka in. Provsvaren trillade in. Ingen cancer. Vad fantastiskt! En underbar känsla. Vi kämpar dock fortfarande mot den sjukdom det visade sig vara. Det är inte cancer, men det är en sjukdom. Även den kräver cytostatika, i lågdos, men dock.
När min älskade blev sjuk blev även jag sjuk. Inte så det syns, inte så att det är livsfarligt, men det gör ont i mig. Efter nästan två år har jag äntligen fått hjälp. Jag får hjälp att hanterna mina känslor och tankar. Jag får hjälp att bearbeta det som hände för två år sedan och allt som har hänt sedan dess. Jag kanske kan finna min väg tillbaka igen. Min sjukdom har gått ut över vänner många gånger och jag jobbar nu för att komma åter. Det tar lång tid, men jag ska försöka, och jag ska be om ursäkt den dagen jag tar tag i det ordentligt.
Så vi är väl pågång, många motgångar, men vi jobbar vidare. Kanske kommer jag lyckas finna ljusningar i alla motgångar? Den som lever får se...
Bakslag
Ännu ett bakslag. Det är hårt och det tar hårt. Det finns dock inte mycket annat att göra än att kämpa vidare. Så det är det vi gör...
Det närmar sig två år
Tänk att det börjar närma sig två år. Två år sedan den där dagen som vi aldrig glömmer. Jag har försökt att gå vidare, men återfaller kommer med jämna mellanrum. Inför varje kontroll kommer ångesten krypande, efter varje besök är ångesten ett faktum.
Jag tittar fortfarande upp på den plats där vi spenderade så många timmar. Varje arbetsdag går jag förbi och sneglar upp. Sitter där någon ny, som fått samma besked som vi fick den där dagen? Hur mår de? Kommer de att ha samma tur?
Den platsen betydde så mycket. Det var vår fristad i helvetet, vårt andrum när vi kvävdes. Det var där vi skrattade, grät och skrek. Jag hoppas dock att jag aldrig någonsin kommer att behöva vistas där igen. Jag föredrar att observera från avstånd, fundera och skänka en tanke till de som inte har vår tur....
Fredagen den 13 augusti 2010
På lördag har det gått ett år sedan den där hemska dagen som jag kommer att minnas i hela mitt liv. Fredagen den 13 augusti 2010. Jag funderar mycket på det som hände. Jag går igenom detaljerna i mitt huvuud, om och om igen. Det är viktigt för mig att göra det. Det är viktigt för mig att inte glömma. Omgivningen har gått vidare, man talar inte längre om den där dagen, den där perioden av våra liv då allt ändrades så snabbt. Ibland får jag höra att jag borde gå vidare, men jag är inte redo. Jag lever fortfarande med den dagen, påminns om den flera gånger om dagen. Jag tänker, jag analyserar, jag gråter. För mig själv. Ensam. För enligt andra borde jag gå vidare, men den dagen har förändrat mitt liv, mig, något enormt.
Ett uppvaknande, en varning, en påminnelse. Vi hade tur. Jag är tacksam, otroligt tacksam. För den dagen, den perioden har gjort att jag och min inställning till livet har ändrats. Till det bättre. Oftast. Och för det är jag glad, för det behövdes nog.
Jag har funderat mycket över familj, bekanta och vänner. Hur förhållanden har ändrats på grund av den dagen. Många till det bättre, mycket bättre. Vissa relationer har runnit ut i sanden, kanske på grund av mig, kanske på grund av andra, kanske på grund av mycket, kanske på grund av ingenting. För ingeting, kan såra otroligt mycket. Men jag tänker lämna det där.
Jag skulle hellst vilja spendera lördagen den 13 augusti 2011 tillsammans med min älskade, bara vi två. Tyvärr finns det förpliktelser. Så jag kommer göra det jag måste, men jag kommer att göra det frånvarande. I mina tankar kommer det att vara fredagen den 13 augusti 2010. Jag kommer leva i dået, oasvett var jag befinner mig på lördag...
Ett uppvaknande, en varning, en påminnelse. Vi hade tur. Jag är tacksam, otroligt tacksam. För den dagen, den perioden har gjort att jag och min inställning till livet har ändrats. Till det bättre. Oftast. Och för det är jag glad, för det behövdes nog.
Jag har funderat mycket över familj, bekanta och vänner. Hur förhållanden har ändrats på grund av den dagen. Många till det bättre, mycket bättre. Vissa relationer har runnit ut i sanden, kanske på grund av mig, kanske på grund av andra, kanske på grund av mycket, kanske på grund av ingenting. För ingeting, kan såra otroligt mycket. Men jag tänker lämna det där.
Jag skulle hellst vilja spendera lördagen den 13 augusti 2011 tillsammans med min älskade, bara vi två. Tyvärr finns det förpliktelser. Så jag kommer göra det jag måste, men jag kommer att göra det frånvarande. I mina tankar kommer det att vara fredagen den 13 augusti 2010. Jag kommer leva i dået, oasvett var jag befinner mig på lördag...
Tiden står still
Oftast känns det som om tiden står still. Dagarna sniglar sig fram. Jag försöker göra saker för att tiden ska gå snabbare, men det hjälper inte. Varje dag känns som en vecka. Snabbspolning? Tidsmaskin?
Livet går ut på att vänta. Det kanske låter löjligt för vissa, men för mig är det så det är och jag finner mig i det.
Trots ovanstående så börjar det ju faktiskt att närma sig slutet, även om det inte känns så. Jag har nog inte riktigt förstått det, och kommer nog inte göra det förrän jag ser det med mina egna ögon...
Livet går ut på att vänta. Det kanske låter löjligt för vissa, men för mig är det så det är och jag finner mig i det.
Trots ovanstående så börjar det ju faktiskt att närma sig slutet, även om det inte känns så. Jag har nog inte riktigt förstått det, och kommer nog inte göra det förrän jag ser det med mina egna ögon...
För korta samtal
När det väl blir ett samtal är det helt för kort. Tiden räcker inte till. Jag vill ha tid. Jag vill berätta saker. Jag vill höra saker. Jag vill kommunicera... Det blir väl bättre snart?
Saknaden är stor och jag längar något funktansvärt. Jag önskar bara att vissa människor i omgivningen kunde ha större förståelse för det vi går igenom. Att ifrågasätta saker som redan pågår tjänar väl ingenting till? Varför inte bara acceptera de beslut som fattats och stödja? Det är inte lätt att behöva försvara besluten inför folk som inte borde bry sig, samtidigt som man kämpar varje dag. Folk frågar mig hur jag kan tillåta? Jag börjar fundera över deras märkliga fråga, tillåta? Vem är jag att tillåta eller förbjuda? Vad är det förhållade som du, som ställer den frågan, har haft? De måste ha varit mindre bra, om man börjar tala om för varandra vad man får och inte får göra, tilltåla och förbjuda? Men det kanske är där problemet ligger? Om du inte förstår dig på den sortens frihet, så kanske du inte förstår att frihet är något att kämpa för? Jag undrar också hur det kommer sig att folk kan vara så egoistiska, att de inte förstår att man vill hjälpa någon annan? Att de inte förstår att man gör det för att förbättra. Visst är det frivilligt (den där friheten vi talade om är underbar, eller hur?), men det gör väl inte saker mindre ärofyllt? I min värld gör det saker mer ärofyllt... Självklart får du tycka vad du vill om saken (ännu en gång den där underbara friheten), men det jag ber dig är att inte uttala dina sårande ord när jag sitter bredvid. Du behöver väl inte heller tala ont om de som befinner sig i samma situation när jag sitter mittemot? Jag har varken ork, tid eller lust att säga emot. Jag försöker att verka oberörd, jag svarar oftast inte. Jag försöker att skaka av mig det och gå vidare, men trots det sitter jag här och nu och ångrar att jag inte tog diskussionen. Men tyvärr kan man inte gå tillbaka i tiden och ändra saker som redan har hänt. Så nu får jag helt enkelt resa mig från den plats dit du tryckte ner mig och gå vidare. I morgon är en ny dag. Nu vet jag i alla fall var jag har er. Tack för ingenting.
Saknaden är stor och jag längar något funktansvärt. Jag önskar bara att vissa människor i omgivningen kunde ha större förståelse för det vi går igenom. Att ifrågasätta saker som redan pågår tjänar väl ingenting till? Varför inte bara acceptera de beslut som fattats och stödja? Det är inte lätt att behöva försvara besluten inför folk som inte borde bry sig, samtidigt som man kämpar varje dag. Folk frågar mig hur jag kan tillåta? Jag börjar fundera över deras märkliga fråga, tillåta? Vem är jag att tillåta eller förbjuda? Vad är det förhållade som du, som ställer den frågan, har haft? De måste ha varit mindre bra, om man börjar tala om för varandra vad man får och inte får göra, tilltåla och förbjuda? Men det kanske är där problemet ligger? Om du inte förstår dig på den sortens frihet, så kanske du inte förstår att frihet är något att kämpa för? Jag undrar också hur det kommer sig att folk kan vara så egoistiska, att de inte förstår att man vill hjälpa någon annan? Att de inte förstår att man gör det för att förbättra. Visst är det frivilligt (den där friheten vi talade om är underbar, eller hur?), men det gör väl inte saker mindre ärofyllt? I min värld gör det saker mer ärofyllt... Självklart får du tycka vad du vill om saken (ännu en gång den där underbara friheten), men det jag ber dig är att inte uttala dina sårande ord när jag sitter bredvid. Du behöver väl inte heller tala ont om de som befinner sig i samma situation när jag sitter mittemot? Jag har varken ork, tid eller lust att säga emot. Jag försöker att verka oberörd, jag svarar oftast inte. Jag försöker att skaka av mig det och gå vidare, men trots det sitter jag här och nu och ångrar att jag inte tog diskussionen. Men tyvärr kan man inte gå tillbaka i tiden och ändra saker som redan har hänt. Så nu får jag helt enkelt resa mig från den plats dit du tryckte ner mig och gå vidare. I morgon är en ny dag. Nu vet jag i alla fall var jag har er. Tack för ingenting.
Ensam
Tänk att man kan känna sig så ensam, trots att man har människor kring sig hela dagarna. Utan min älskade hemma är jag inte hel. Jag är halv. Eller en kvart. Eller en promille.
Saknaden gör ont. En vecka har gått. Minst fem kvar. Snabbspolning?
Oro........
Saknaden gör ont. En vecka har gått. Minst fem kvar. Snabbspolning?
Oro........
Hemska värld
Livets plötsliga förändringar får en att fundera.
Det vi gått igenom har satt sina spår. Jag har fått en ny syn på livet, på världen och människorna runt oss. Har jag tagit vara på det viktiga i livet? Mitt svar är nej, förmodligen inte. Inte tillräckligt. Jag kommer att fundera på vad i livet man ska ta vara på. Svaret är egentligen ganska uppenbart, men varför krävs det motgång för att man ska inse?
Nya värderingar och en nystart. Livet börjar om. Låt oss ta vara på det. Låt oss känna för dem som har det sämre.
I dagarna går tankarna till den stupade soldaten i Afghanistan, hans anhöriga och kamrater. Det är en hemsk värld vi lever i, tur att det finns människor som kämpar för freden.
Det vi gått igenom har satt sina spår. Jag har fått en ny syn på livet, på världen och människorna runt oss. Har jag tagit vara på det viktiga i livet? Mitt svar är nej, förmodligen inte. Inte tillräckligt. Jag kommer att fundera på vad i livet man ska ta vara på. Svaret är egentligen ganska uppenbart, men varför krävs det motgång för att man ska inse?
Nya värderingar och en nystart. Livet börjar om. Låt oss ta vara på det. Låt oss känna för dem som har det sämre.
I dagarna går tankarna till den stupade soldaten i Afghanistan, hans anhöriga och kamrater. Det är en hemsk värld vi lever i, tur att det finns människor som kämpar för freden.
